probablyart

 

Solen skulle snart nå trädtopparna, men än var det mörkt. Hösten hade kommit och det började bli kyligt. Pyjamaskläderna slätades ut efter kroppen i den hårda blåsten. Hon bar ett täcke på huvudet, men stannade till och drog det om sig när vinden tilltog. Hon var redan halvvägs. Det var lika långt fram som tillbaka. Ändå brottades hon fortfarande med tanken om hon skulle gå hela vägen fram. Kanske skulle mamma komma och stoppa henne innan hon hann fram. Kanske skulle mamma vakna, gå in i hennes rum, titta i hennes säng och se att hon var borta. Kanske, men inte säkert. Hoppet fick henne alltid att gråta. Mamma hade ju pappa. Hon visste att mamma inte hade någon kärlek kvar till henne. Men hoppet fick henne alltid att gråta.

 

Hon hade legat i sängen, precis som varje kväll. Dörren stod öppen ut till korridoren, där lampan lyste. Det var en trygghet, att veta att mamma inte var borta än. Att mamma inte var instängd med pappa. Så länge lampan var tänd och dörren öppen; var hon säker. Mamma satt och åt popcorn som vanligt, hon kunde höra hur det krasade när tänderna bet itu och rev upp de små vita puffarna. Pappa låg väl tyst, efter en hård dag på jobbet; hade ingenting mer att säga. De var båda vakna i alla fall, det var det viktiga. Men hon visste att det kom snart, snart skulle lampan släckas. Hon hade redan legat länge och väntat på det, och nu, nu, nu, snart, skulle lampan släckas. Paniken låg alltid och växte i bröstet, till just det där ögonblicket, när de hände och den släpptes lös.

 

Där.

 

Mamma stängde av teven i och de gick båda för att borsta tänderna. Hon spände sig i hela kroppen.

 

Nu.

 

Toalettdörren stängdes. Varje cell i henne kropp var medveten om vad som hände.

 

Panik.

 

Lampan släcktes. Hon försökte kväva ett skrik.

Nu skulle de snart somna. Ligga medvetslösa, utan koll på vad som händer. Mörkret var som ett slag i ansiktet. I bröstet. I mellangärdet. I maginnehållet som plötsligt ville ut. I lungorna som kippade efter luft. I fötterna som kändes som avskurna. En stund låg hon där, försökte lugna sig själv. Försökte känna varje del i hennes kropp. Försökte få den att fungera igen. Varje kväll de två senaste veckorna hade slutat likadant. Paniken hade gripit tag i henne. En vilja starke än något annat behov hon någonsin haft hade dragit henne in i mamma och pappas rum för att be om att få sova där inne. Varje kväll de två senaste veckorna. Hon var väl medveten om att mamma och pappa hatade henne för det, hatade att behöva ha henne där. Hatade att hon inkräktade i deras liv. Men hon hade inget val. Varje kväll, svalde hon sin stolthet, bönade och bad om att få sova där. ”Gå in och försök somna igen”, sa de alltid. Hon visste att det ändå skulle sluta med att hon sov hos dem; de borde också förstått det nu. Hon gjorde alltid som de sa, väntade en timme ungefär, och var på så sätt tvungen att senare tigga en gång till. Tigga om att få tryggheten, att få stilla behovet hon hade. Hon hade hämtat en madrass och lagt sig på golvet vid fotändan av sängen. Som en hund. En vakthund.

 

Det var ingen skillnad den här kvällen. När hon fått kroppen att fungera smög hon försiktigt in i deras mörka rum. Numera behövde hon inte säga något, de visste vad hon ville. ”Nej!” - så fort hon gläntade på dörren. ”Nej, nej. Gå in och försök igen”. Det här hörde till, hon visste att de skulle säga det, ändå kom det varje gång som ytterligare ett slag. Försiktigt stängde hon dörren igen och smög tillbaka. Paniken fanns fortfarande där, men nu grydde även ett hopp i bröstet. Allt skulle bli bra snart. Om hon bara höll ut en timme till, så skulle hon få sova sen; vara trygg sen.

 

Den traditionella timmen hade gått. Mamma och pappa hade somnat nu. Nu var det säkert. Men hon måste fråga igen, innan hon hämtade madrassen. Hon gläntade åter igen på dörren. Det här var det värsta. Mamma hade somnat nu, och hon var tvungen att väcka henne. Ordet 'förnedring' ringde i hennes huvud. Hon hade nog läst det i någon bok innan, men var inte säker på vad det betydde än, men det var namnet hon satte på den här känslan. Hon vågade inte röra den sovande skönheten. En meters avstånd och en viskning ”mamma...”. Mamma rycktes ut ur den lätta sömnen.

 

”Nej”

”Men..”

”Nej”

”Men jag kan inte..”

”Nej, gå tillbaka”

Tårarna kom krypande ifrån magen.

”Men mamma, jag kan inte..”

”Nej, det går inte. Vi kan inte ha det såhär”

Hon hade inkräktat för mycket. Nu satte de stopp. Hon visste det. Nu ville de inte ha henne längre. Försiktigt försökte hon röra mamma, smeka hennes arm lite, kanske blidka henne.

”Nej, sluta. Gå tillbaka”.

Utan ett ord till gick hon utanför dörren. Den mörke korridoren välkomnade henne med ett hånskratt. Att gå tillbaka till hennes rum är uteslutet, viljan är för stark för det. Kanske hennes stolthet också. En kvart tickade förbi. Tårarna rann. Hon hoppades på att de ska tömma henne, få henne att försvinna. Hon svalde klumpen i halsen och gläntade lite på dörren igen. Ett misstag. Mamma hade ju inte somnat ännu.

 

”Nej”

”Men mamma..”

”NEJ”

Och hon stängde dörren igen. Nu brydde hon sig inte längre, ingen stolthet i världen kan hjälpa henne i vilket fall som helst. 'När du ligger utslagen på marken, finns det ingen annan väg. Då handlar det om att överleva. Vad du än väljer för överlevnadstratigi, kan det bli din död tillslut. Det spelar ingen roll, det handlar om att överleva för stunden. Det handlar inte om att kunna ställa sig upp rakryggad och spotta sin fiende i ansiktet. Det handlar om att kunna stå på alla fyra, svälja sin stolhet, och be om att få sitt liv tillbaka.' Det hade hon läst någonstans. Försiktigt knackade hon på dörren. Inte ett ljud inifrån. Hon knackade igen, lite hårdare. Inget svar. Om de inte hörde knackningarna, måste de höra hennes gråt. Och hennes skrik, eller det var bara i huvudet?

 

Tiden blev bara ett flimmer som flöt förbi. Natten blev mörkare. Hon satt på golvet, försökte andas genom gråten. Det var hennes skrik. Smärtan högg i bröstet. Dörren var olåst. Det fanns ingen mening med att öppna den, hon fick ändå inte komma in.

 

Tiden var ett flimmer som flöt förbi. Natten blev mörkare. Hon satt ihopkurad på golvet utanför dörren, som en hund. Hon grät stilla. Hon skrek inte längre, det finns inget att skrika för. Dörren var olåst. Det fanns ingen mening med att öppna den, hon fick ändå inte komma in.

 

Svart.

 

Långt in på småtimmarna. 10 meter ifrån huset, inne i skogen. Att smyga ut har aldrig varit några problem. Men om natten ser allt annorlunda ut. Allt ändrar former. Allt flinar. Hon tog med sig täcket, det värmer alltid. Hon bär det tillsammans med kudden på huvudet. Än har hon inte bestämt om hon ska sova i skogen eller fortsätta till mormor, genom hela skogen. Ännu en förödmjukelse, det vet hon inte om hon klarar av.

 

Långt in på småtimmarna. Halvvägs till mormor. Det var lika långt fram som tillbaka. Skulle hon orka ända fram? Hon frös, vinden tilltog. Mamma skulle komma och stoppa henne, ta henne tillbaka in i värmen, stoppa om henne bredvid mamma i sängen och somna med pussar i pannan. Kanske hade mamma redan vaknat, gått in i hennes rum, tittat i hennes säng och sett att hon var borta. Kanske hände det nu. Nu. Kanske, men inte säkert. Hoppet fick henne alltid att gråta. Mamma hatade ju henne. Mamma hade pappa. Mamma ville inte ha henne, hon som kom och förstörde allt. Kanske. Hon fortsatte gå och grät en stilla gråt. Så löjligt. 'Kanske' fick henne alltid att hoppas. Hoppet fick henne alltid att gråta.

 

 

 

Rain falls hard
Burns dry
A dream
Or a song
That hits you so hard
Filling you up
And suddenly gone

Breath Feel Love
Give Free
Know in you soul
Like your blood knows the way
From you heart to your brain
Know that you're whole

And you're shining
Like the brightest star
A transmission
On the midnight radio
And you're spinning
Like a 45
Ballerina
Dancing to your rock and roll

Heres to all the strange rock and rollers
You know you're doing all right
So hold on to each other
You gotta hold on tonight

And you're shining
Like the brightest stars
A transmission
On the midnight radio

And you're spinning
Your new 45's
All the misfits and the losers
Yeah, you know you're rock and rollers
Spinning to your rock and roll

snart är det jul, och vi är hemma i kivik och här ska det firas.

så, det här med förhållande verkar ju verkligen vara min grej.

det här med att uppdatera känns ganska meningslöst eftersom de flesta vet vad som händer.

så, nu är jag 20.

igår upplevde jag den bästa födelsedagen jag någonsin haft.

jag gjorde inte så mycket, bara njöt av kärleken och lyckan. det passade mig perfekt.

jag tror jag trivs med den här åldern; ung vuxen.

jag tror det är som gjort för mig.

och jag ska njuta och leva så mycket jag förmår.

 

trots en del motgångar och dippar hos de flesta i min omgivning, känns det ändå som om det är kärlek och lycka i luften.

hösten förknippas gärna med att det blir mörkare och därmed deppigare. för mig är det nog tvärt om - i alla fall den här hösten. det här är höst av kärlek, lycka, färger och mys. som jag skrev, känner jag inspiration och livskraft; tack vare färger och liv och rörelse i mitt liv. och mest tack vare kärlek, som ger allt så mycket starkare färg.

jag känner pirr i magen, inte bara för mig själv utan för alla andra också. snart händer det något stort, för alla. och det kommer bli något bra. något riktigt bra.

såhär funkar det:

du är ung tills du inte är det,

du älskar tills du inte gör det,

du försöker tills du inte kan det,

du skattar tills du gråter,

du gråter tills du skrattar,

och alla måste andas,

tills de slutar.

 

såhär fungerar det:

du uppenbaras inuti i dig själv,

du tar saker du tycker om,

och försöker älska sakerna du tog.

och så tar du den kärleken du gjorde,

och stoppar in det i något annat,

någon annans hjärta,

pumpa i någon annans blod.

och gå arm i arm,

du hoppas det inte blir skadat,

men även om det blir det,

skulle du göra allt igen.

 

 

jag tror inte det finns något bättre än att vakna bredvid wille; spc en söndagsmorgon eller så, när man får ligga kvar och dra sig och bara mysa.

 

jag tror hösten är min tid, egentligen.

jag har fått en kick på livet igen.

jag vill skriva, jag vill sjunga,

jag vill va ute och göra allt det där jag inte gjorde i somras.

jag vill ligga kvar i sängen med wille och bara älska och bli älskad.

jag vill skriva musik,

jag vill supa mig full,

jag vill skrika ett höstskrik,

jag vill rita och skapa,

jag vill till och med städa och diska (ibland i alla fall).

det kanske bara är jag,

eller kanske bara är mitt hopp,

men jag tror det börjar bli bättre nu.

 

 

bra mat på rätt tid, bra motion, bra sömn = välmående.

inte sant?

eller är det mer än det?

jag sover 10 timmar/natt,

jag äter ordentligt. oftast.

och jag motionerar. eller jag har i alla fall börjat.

så var fan är välmåendet?

 

imorgon är det grundvecka. alla ska ut, leva i naturen, njuta, få erfarenhet, lära känna varandra, mysa och ha kul.

jag ska sitta hemma, plugga uppsats och.. simma. typ.

givetvis är det ett val jag själv gjort. jag vågar inte ge mig ut. jag är för instabil - yay.

min familj kom just hem från en veckas segling i grekland.

också jävligt roligt, att man fick följa med och så.

 

men nej, jag ska inte va bitter. man väljer sitt eget liv. tydligen väljer jag att inte må bra.

men jag gör ett val att inte ha ett helvete den här vecka.

jag ska mysa en massa, få en massa gjort och ta tid för mig att bygga upp mig och jag ska ta mig fan må bra.

jag väljer att må bra.

just nu är den enda platsen jag känner mig säker på i willes armar.

annars faller jag.

 

jag hoppas till allt heligt att det blir bättre snart. mycket snart.

men som sagt, bra mat, bra sömn och bra motion och att välja att må bra, - det borde göra susen va?

jag tror det bor en liten komplikation i varenda lycka,

en omväg i varje snedsteg,

och en osäkerhet i varje val.

 

kan jag berätta om världskriget vi går igenom?

kan jag berätta hur mycket jag älskar dig?

kan jag berätta att ingen annan i världen känner mig så bra som du gör, den verkliga mig?

jag vet att du vill ha svar, men vad är rätt svar? det finns inget svar, det finns inget rätt svar - det finns bara livet.

 

redan från början var jag dömd.

i fördömelsen fann jag frihet, kraft och mening.

 

så, nu har skolan börjat och jag känner redan att det är massvis att göra. dessutom har jag ingen tid att göra allt jag ska göra. men jag skriver lista efter lista och kryssar av allt jag kan. framåt går det.

dessutom finns det saker som förgyller dagarna; som att wille kommer och har köpt choklad, eller ger mig en blomma. små söta inlägg som gör att jag älskar honom ännu mer.

 

mina höfter fuckar som fan, och funderar på om jag ska försöka träna upp det själv eller om jag ska kolla upp. jag har inga pengar så det blir väl att träna själv och hoppas på det bästa.

 

jag är massa nöjd med tillvaron och skulle inte vilja vara någon annan stans, fast ändå vill jag det på något schizofrent och twistat sätt. jag önskar jag var hemma hos mikka. eller ännu hellre - att hon var här och jag kunde hålla om henne här. så... kom hit!

 

och jag ska starta gitarrlektioner! skitkulkulkul. hoppas bara det funkar som jag vill.

 

ja, massa saker som händer, hela tiden. det snurrar i min skalle.

jag är uttråkad. jag sitter på kjesäter, wille går i skolan och jag.. ligger och filosoferar i hans säng.

min kropp går sönder under mig. det är läskigt. hela jag mår bajs och har ont. ändå har jag aldrig varit lyckligare eller mer pigg på livet. min själ är uppfylld av en känsla av tillfredsställelse, harmoni och kärlek. men kroppen vill inte hänga med. det är så mycket jag vill göra som jag inte kan. så istället slutar det med att jag ligger och tycker synd om mig själv, vilket inte alls är särskilt kul.

dessutom är jag hungrig.

 

igårkväll var jag och wille ute och gick vid vattnet typ.

vi satt och rökte och kollade på när några ungar badade, vilket låter lite skumt; men det var mysigt - vilket låter ännu mer skumt. men skit samma.

när ungarna dragit var vi ensamma på stranden. wille fick för sig att vi skulle bada näck, utan handdukar eller någonting. jag har inte badat i havet på flera år, vad jag kommer ihåg, och spc inte näck.

efter många om och men fick han ner mig och det var sjukt skönt, helt underbart.

jag tackar honom tusen och tusen gånger om för att han fick mig att bada. och jag älskar honom för att han fick mig att släppa spärren. lite i alla fall.

 

snart börjar skolan.

försöker peppa, men det går inte så bra. jag känner mig redan stressad inför allt som ska fixas. jag ser också fram emot att träffa alla igen, fortsätta livet på kjesäter, bo med hanna och rasmus. jag ser fram emot att skapa en vardag på kjesäter med wille och få leva i harmoni och kärlek. så det är med en bitterljuv känsla jag åker dit.

 

oh, mama how far I've come

I'm somebody and I love someone.

jag sitter i hufudstaden (eller egentligen får jag tydligen inte säga att det är sthlm, för det är typ utanför, men för mig är det sthlm - så det så) och njuter av livet, sällskap och bara inte göra någonting.

jag har varit fram och tillbaka över halva värmdö och kollat på var wille bor, har bott eller kommer bo. träffat halva släkten och fått berättat för mig att jag ska föda barnbarn. (missuppfatta mig fel, det har varit mycket trevligt; än så länge).

och jag verkar kunna göra mig förstådd trots min 'grova' skånska. alla nickar och ler i alla fall.

jag njuter för fulla muggar. (:

 

och tänk på:

all we are saying, is give peace a chance. ♥